Den fysiska grunden för magnetisk resonansavbildning (MRI) är fenomenet kärnmagnetisk resonans (NMR). För att förhindra att ordet "kärnkraft" orsakar människors rädsla och eliminerar risken för kärnstrålning vid NMR -inspektioner har det nuvarande akademiska samhället ändrat kärnmagnetisk resonans till magnetisk resonans (MR). MR -fenomenet upptäcktes av Bloch vid Stanford University och Purcell från Harvard University 1946, och de två tilldelades Nobelpriset i fysik 1952. 1967 fick Jasper Jackson först MR -signaler om levande vävnader hos djur. År 1971 föreslog Damian från State University of New York i USA att det är möjligt att använda fenomenet magnetisk resonans för att diagnostisera cancer. År 1973 använde Lauterbur gradientmagnetfält för att lösa problemet med rumslig positionering av MR-signaler och fick den första tvådimensionella MR-bilden av en vattenmodell, som lade grunden för tillämpning av MR i det medicinska området. Den första magnetiska resonansbilden av människokroppen föddes 1978.
1980 utvecklades MR -skannern för diagnos av sjukdomar framgångsrikt och klinisk tillämpning började. International Magnetic Resonance Society grundades formellt 1982, vilket påskyndade tillämpningen av denna nya teknik inom medicinsk diagnos och vetenskapliga forskningsenheter. År 2003 vann Lauterbu och Mansfield tillsammans Nobelpriset i fysiologi eller medicin som ett erkännande av deras stora upptäckter inom magnetisk resonanstomografi.
Posttid: 15-20 juni