Elektronparamagnetisk resonans (EPR) är en slags magnetisk resonansteknik som härstammar från det magnetiska ögonblicket för oparade elektroner. Den kan användas för att kvalitativt och kvantitativt detektera de oparade elektronerna i atomernas eller molekylerna av ämnen och utforska dem. Den omgivande miljöens strukturella egenskaper. För fria radikaler har det orbitala magnetmomentet nästan ingen effekt, och det mesta av det totala magnetmomentet (över 99%) bidrar till elektronspinnet, så elektronparamagnetisk resonans kallas också "elektronspinnresonans" (ESR).

Elektronparamagnetisk resonans upptäcktes först av den tidigare sovjetiska fysikern E · K · Zavois 1944 från MnCl2, CuCl2 och andra paramagnetiska salter. Fysiker använde först denna teknik för att studera den elektroniska strukturen, kristallstrukturen, dipolmomentet och molekylstrukturen hos vissa komplexa atomer. Baserat på resultaten av elektronparamagnetiska resonansmätningar klargjorde kemister de kemiska bindningarna och elektrontäthetsfördelningarna i komplexa organiska föreningar, liksom många problem relaterade till reaktionsmekanismen. Amerikanska B. Commoner et al. introducerade elektronparamagnetisk resonansteknik för biologi för första gången 1954. De observerade förekomsten av fria radikaler i vissa växt- och djurmaterial. Sedan 1960 -talet, på grund av den ständiga förbättringen av instrument och den ständiga innovationen inom teknik, har elektronparamagnetisk resonansteknik använts inom fysik, halvledare, organisk kemi, komplex kemi, strålningskemi, kemiteknik, marin kemi, katalysatorer, biologi och biologi. Det har använts i stor utsträckning inom många områden som kemi, medicin, miljövetenskap och geologisk prospektering.