Elektronparamagnetisk resonans (EPR) är en typ av magnetisk resonansteknologi som härrör från det magnetiska momentet hos oparade elektroner. Den kan användas för att kvalitativt och kvantitativt detektera oparade elektroner som finns i atomer eller molekyler av ämnen, och utforska dem. Den omgivande miljöns strukturella egenskaper. För fria radikaler har det orbitala magnetiska momentet nästan ingen effekt, och det mesta av det totala magnetiska momentet (över 99 %) bidrar till elektronspinnet, så elektronparamagnetisk resonans kallas även för "elektronspinresonans" (ESR).

Elektronparamagnetisk resonans upptäcktes först av den tidigare sovjetiska fysikern E·K·Zavois 1944 från MnCl2, CuCl2 och andra paramagnetiska salter. Fysiker använde först denna teknik för att studera den elektroniska strukturen, kristallstrukturen, dipolmomentet och molekylstrukturen hos vissa komplexa atomer. Baserat på resultaten av elektronparamagnetiska resonansmätningar klargjorde kemister de kemiska bindningarna och elektrondensitetsfördelningarna i komplexa organiska föreningar, såväl som många problem relaterade till reaktionsmekanismen. American B. Commoner et al. introducerade elektron paramagnetisk resonansteknologi till biologiområdet för första gången 1954. De observerade förekomsten av fria radikaler i vissa växt- och djurmaterial. Sedan 1960-talet, på grund av den ständiga förbättringen av instrument och den kontinuerliga innovationen av teknologi, har elektronparamagnetisk resonansteknologi använts inom fysik, halvledare, organisk kemi, komplex kemi, strålningskemi, kemiteknik, marin kemi, katalysatorer, biologi och biologi. Det har använts i stor utsträckning inom många områden som kemi, medicin, miljövetenskap och geologisk prospektering.